Som äkta musiknörd är musik självklart något som diskuterats ingående många gånger med fellow-musiknörd-vänner. Musik och alla dess bieffekter. Som den typen av musikelitism vi som musiknördar ofta tycker oss ha rätt att ägna oss åt och ge uttryck för.
Detta är självklart fel av oss och även det diskuteras ibland när vi är ödmjuka och berusade och därför extra kärleksfulla mot världen i allmänhet och detta underbara som kallas musik.
Vi säger: ”Självklart har alla rätt att gilla vad de gillar. Vårt problem är inte folk som gillar dålig musik utan folk som är likgiltiga inför det. Det kan vi inte förstå och det gör oss fientliga. Om folk vill älska A-teens och Basshunter så fine! Så länge de älskar det och inte bara har det som bakgrundsorl.”
Sedan dricker vi upp våra öl, går hem och somnar, lyckliga i vetskapen att vi är goda, men att vi, som alla andra ibland behöver rensa ut våra übermensch-idéer. Läs vidare »
Har du sett några horor på sistone? Hört dem? Läst om dem? Kanske kollegan på Lindex eller eleganta grannen extraknäcker som callgirl. I ett idealsamhälle där jämlikhet och jämställdhet råder skulle prostitution inte existera, men vi lever inte i ett sådant samhälle.
Därför finns hororna och därför tycker jag att vi borde snacka om dem. Snacka frivilliga sexsäljare, traffickingoffer, narkomaner och de gränsfall som hamnar mitt emellan grupperna. Snacka är silver, agera är guld, jag vet. Men ändå.
Läs vidare »
Snart är det jul. Vi spenderar mer pengar än någonsin på julhandeln och enligt en undersökning från Handelns utredningsinstitut, HUI, kommer vi i Sverige i år att lägga 6 700 kronor per person på julklappar. Per person! Förstår ni hur mycket pengar det blir? Inte jag heller. Det är verkligen sjukt mycket pengar. Och då måste man ändå räkna bort en del folk, till exempel alla ensamstående småbarnsföräldrar, studenter och pensionärer som redan lever på svältgränsen. Läs vidare »
Det är lördag. Klockan börjar närma sig tio på kvällen. Eftersom jag är ungdom och bor i stad borde jag för länge sedan ha genomfört standardrutinerna för en vanlig utekväll: läppstiftat mig, ringt upp lite folk och börjat öla på någon högljudd pub.
Men ikväll är ingen vanlig kväll. Istället sitter jag hemma i mitt tysta rum. Festligt uppklädd och klar, med lite parfym bakom örat. Idag ska jag umgås med en vän som står mig mycket nära.
Läs vidare »
Har ni också tjusats av superkrafter, gulliga figurer och glada färger i ”Heroes”? Börjar det bli pinsamt än? Jag menar inte serietidningskänslan eller de yviga gesterna – jag är pro-fantasy – utan den ökade graden av family values.
Utan att förstöra något för er som följer TV4 istället för att ladda ner kan jag säga att säsong 2 mer och mer liknar en strap onfylld satir av ”Dallas”. Fast med bra ljussättning och moderna klipp. Etniska stereotyper á la ”Snatch”, handlingskraftiga män à la… alla filmer, och ett militäriskt fokus på evolution, gener och blod. Det är intensivt och förföriskt. Läs vidare »
Vanliga människor är de vi ser som statister i våra liv. Ni vet de där som vi aldrig kan pricka in namnet på, vad de gör, eller var de bor. På film ser vi dem i bakgrunden när hjältinnan står längst fram i bild. I svenska filmer är stjärnan den vanliga människan.
Eftersom SF dödat all konkurrens, så får man skynda sig snabbare än Malmökidsen på H&M-rea när man vill se något som inte är signerat Hollywood, Adam Sandler eller Ben Stiller. Den svenska filmen ”Järnets änglar”, som fladdrade förbi filmrepertoaren ganska obemärkt, handlar om tre tuffa tjejer som jobbar skift på järnverket i Luleå.
Vid en sekvens duschar de skiten av sig efter ett hårt pass, och i förgrunden ser vi en naken kvinna under dialogen. Salongen ljuder besvärat och skruvar sig i stolarna för denna vanligt nakna kropp med fel och brister, varför? Läs vidare »
”Kan du hjälpa en hemlös med några kronor?”
Han ser ut att frysa där han står, tryckt intill husväggen. Det är november och svinkallt ute, han sträcker diskret fram handen, som om han är osäker på om han verkligen menar det. Som om han skäms.
Han kan inte vara mycket äldre än jag själv, tänker jag, och så skakar jag på huvudet. Nej, tyvärr, säger jag med min snällaste och mest inställsamma röst.
Det är klart att jag har några kronor. Men jag är inte beredd att dela med mig. Det där sista säger jag inte högt.
Så inser jag att jag känner igen honom. Det var på en fest, ganska precis två år sedan. Läs vidare »
När min syster var liten vågade hon inte sova ensam om nätterna. Hon var rädd för att JR Ewing gömde sig under hennes säng.
Det var på den gamla goda tiden när familjer samlades framför tv:n för att skratta, förfasas och få en inblick i det glamorösa livet. Det var ”Dallas” – det självklara samtalsämnet i skolan, på jobb och på symöten.
Det var serien som gick hem i alla åldrar, lika mycket hos mormor som hos mig. Och skulle man råka missa ett avsnitt var det ingen katastrof, någon hade med största säkerhet spelat in det på VHS.
Jag minns tiden som en stor gemenskap. En samhörighet jag saknar och sörjer.
Läs vidare »
Rökning är precis som relationer. De flesta börjar röka för att de har vänner som röker. Själva rökandet är i början inte alls särskilt kul, det är faktiskt oftast både obekvämt och lite genant, man vet inte riktigt hur man ska göra.
Efter ett tag vänjer du dig inte bara, du inser också snart att du blivit beroende. När du precis har börjat gilla det, då skiter du fullständigt i vad du röker, du vill bara röka så mycket som möjligt. Lite längre fram börjar dock de flesta rökare tänka att det kanske skulle vara skönt att hålla sig till ett speciellt märke. Läs vidare »
Jag sitter här i mitt nya kök och dricker kaffe.
Eller, det är ju inte mitt kök, det är Maries. Marie ska till New York i 14 månader och under tiden ska jag och min sambo bo i hennes lägenhet. Hon hittade oss på Blocket efter att vi lagt ut en annons om att vi var i akut behov av en lägenhet. Och nu har vi flyttat, från en andrahandstvåa på Simrishamnsgatan med utsikt över grannens vardagsrum, till en andrahandstvåa på Nobelvägen med utsikt över en av Malmös största korsningar.
Sedan jag flydde Norrland som 15-åring har jag haft åtskilliga adresser men trots detta aldrig ett riktigt förstahandskontrakt.
Läs vidare »
