H&M:s försök att locka till sig det hippa folket fortsätter. Efter att deras samarbeten med diverse världskända designer slagit väl ut, satsar de nu på målgruppen rockerkids. Den stora klädkedjan har nämligen köpt 60 procent av aktierna i företaget bakom Cheap Monday, så framöver kan det bli det betydligt enklare att få tag på sina tajta dödskallebrallor.
Risken är väl bara att dagens bärare av plagget bildar byxbål och vägrar befatta sig med sina forna favoriter om varje förortsunge kan shoppa dem på närmsta köpcenter. Mainstream har tyvärr aldrig varit bästa försäljningsargumentet.
Att Vibskovs visningar inte är några in-ut, in-ut-catwalks har vi lärt oss. Förutom att han alltid presenterar en totalspexig föreställning, tight till sitt kollektionstema, är han den enda designern som välkomnar allmänheten till sina visningar.
Precis som i höstas, när han presenterade “The Fantabulous Bicycle Music Factory”, hade en helt sjuk mängd folk (bara presskön var längre än en svettig kväll utanför Debaser) vallfärdat för att se sin hjältes nya kompositioner.
Folket som sipprade in i Christianias Grå Hal blev mötta av en massa laboratorieklädda personer som delade ut små mintshots och gröna kakor. Labbrockar i modesammanhang brukar oftast förknippas med Martin Margiela, eftersom all hans butikspersonal går klädda i dem, men där stannar likheterna mellan de två klädskaparna.
Till skillnad från Martin Margiela, som inte gjort ett offentligt framträdande på 10 år, är Henrik Vibskov extremt närvarande som person. Jag syftar inte bara på att han stod och hängde vid ingången när hans publik började släppas in, eller att han under hela modevisningen spelade experimentella trummor bredvid en kontrabas, men också hur han lyckats filtrera varenda liten detalj genom sin personlighet.
Själva visningen var förutsägbar. Det vill säga förutsägbart briljant. Inga höga förväntningar var i onödan.
Läs vidare »
Soulland bjöd på grogg under sin visning på Lille Vega igår. Det var fint
(och smart!) att de hängt sina kläder på några tjejer också.
Inför Vibskovvisningen: utanför den grå hal i christiania befinner sig nu alla Danmarks ungdomar i kö. Tyvärr kan jag ju inte fota eftersom Christiania har fotoförbjud, men ville bara måla en bild.
En lång lång orm av ungdomar i trasiga skor i lerig jord som alla bara vill ge sitt hjärta till Henrik.
Tog sovmorgon för att skrämma bort förkylningen. Det var ingen total succé, men det var skönt att få en paus från allt malande branschsnack och kolla på en dansk barnfilm istället.
Nu är jag tillbaka på Gallery, står på en balkong och ser ner på en ölvagn som körs av tre tjejer i galaklänning bland alla märken. Ser även en hel del svarta hår med blond utväxt. Nu råkade jag tappa mitt mobilfodral i huvudet på Best Behaviour. Måste gå och hämta det.
Jag har alltid varit lite kritisk till Stine Goya, precis som jag brukar vara till designers som redan innan de börjat göra kläder har ett fett kontaktnät i modebranschen. Det är väl en helt vanlig och sund skepticism till berömmelse och dess påverkan på framgång, som blir extra stark hos mig, när modeller byter yrke.
Stine Goya hade vänt upp och ner på Radiohusets konsertsal för sin visning. Eller, egentligen inte upp och ner, men bak och fram. Den stora mängd folk (Lars Wallin och Henrik Vibskov inräknade) som kommit för att kolla på den rödlätta danska exmodellens höstkollektion, fick trängas på scenen medan modellerna promenerade runt i salongen.
Kollektionen hade sort fokus på femininet, men inte på samma sätt som hennes förra (vår-) kollektion, som var sådär ungdomligt färgsprakande och lite streetig men samtidigt sexig. Nu var sexigheten mer klassisk, ett resultat av kroppsnära “små svarta”, skulpterande former och flödande tyger.
Vi har sett massor av skinnjackor (på gatan och i modereportage) hela hösten, men Stine Goya presenterade en version som kunde visa upp en ny dimension i trenden. Den var snarlik Junya Watanabes, men hade en långsmal siluett som kändes färsk. Något som inte alls bidrog med något nytt var hennes formlösa silkestunikor. När de fortsatte spottas ut på visningen skrek Stine Goya-skepticismen till inom mig. Visst, det är kommersiella plagg som är snygga på alla, men varför låta dem dominera catwalken?
Annars körde hon avhuggna blombladscapes och stabila klänningar med tyg som formade sig som ordentliga bicepstaggar. Finast var den metallgröna nyansen.
Den där förkylningen jag varit resistent mot hela hösten och vintern, den där som hela min familj och bekantskapskrets hostat i ansiktet på mig i månader, jag insåg att den äntligen besegrat mig när:
Jag tackade nej till morgonchampagne innan Preen-visningen. I Metron på väg till Radiohuset hade jag tidigare drömt om välkomstdrink i form av en ingefärssmoothie med extra honung.
Då var det som om modevecksarrangörerna läste mina tankar.
Ett par timmar senare när jag anlände till Radiohuset igen för Peter Jensens show, stod nämligen några snälla vodkaspons-tjejer och serverade varm vodkatonic med fläder- och svartvinbärssmak. Det kallar jag omtänksamhet om något.
Peter Jensen förresten. Han presenterade nördigt lumberjackmode med trofasta inslag av humor. Shorts med leggings och ormhalsdukar. En häst som väska och en stickad räv. Pompomsmycken och färgade strumpor i sandaler. Många stylingtricks, såsom halsdukar och cardigans knutna precis under bröstkorgen.
Mer:
>> Cover.dk om visningen
 Jag har en rätt personlig inställning till det brittiska Preen. Inte direkt till märket, eller till de sammanhängande kollektionerna, men till de enskilda plaggen. Jag står gärna och väger en Preen-klänning i handen, för att känna tyngden av mängd tyg det gått åt för att skapa de små mystiska draperingarna som växer fram i plagget. Preen är för mig ordentliga färgtoner. Välblandad orange och menande rött.
På en Preen-visning är det svårt att se på kläderna på samma ödesdigra sätt. Antagligen för att de har totalt motsatt effekt av en Monét-tavla – man får först en rättvis uppfattning av plagget när man går riktigt nära.
Något som dock framkommer väldigt väl, när Preen-designen visas i totalt sammanhang, är vardagligheten. Hur tillmötesgående många outfits är. Det är många overaller, caper, stora jackor som knölas ihop med midjebälte, LÅNGA stickade cardiganärmar får dingla längs sidorna, mycket tunnstickat och strumpor. Inte overknees eller knästrumpor, bara vanliga strumpor som obesvärat får sticka upp ur ankelbootsen. Myskläder helt enkelt.
Överlag känns dock inte kollektionen lämpliga enbart för slappa hemmakvällar. Outfitsen är grundligt försedda med detaljerna som klär upp myset: spindelnätsspets (som sticker ut här och där, som olydiga underkläder), gula toner som spär upp det karamellgrå och mycket blöt siden.
 Det bästa med Wood Woods visning igår kväll var inte den nya kollektionen, men själva visningen. De gigantiska ballongerna (kollektionen heter “big bang”), musiken, den dramatisk ljussättningen, de stora flaggorna som modellerna kom bärande på och den storslagna modevisningsytan Handelshøjskolens Ovnhallen bidrog med.
Wood Woods avslappnade konfektion – de oömma skjortorna, budskapst-shirtsen, rutigheten och mellanfärgerna – bar kanske inte helt upp den stora hallens pampiga stämning. Vilket egentligen inte gör så mycket – i alla fall inte för visningsminglet eftersom Wood Wood har en så rotad plats i deras hjärtan.
Kollektionen, som minst lika gärna skulle kunna visas upp som diabilder på en förfest, fick dem inte att gnälla över klädernas oförmåga att leva upp till sin arena. Kommentarerna efter visningen blev mest:
- Gud vad bra musik det var.
- Ja, verkligen. Och strålkastarna! De var spot on!
- Ja och ölen! Den var god!
Mer:
>> Cover.dk om visningen
« Föregående sidaNästa sida »
|
 |
|
|
