Oh Laura blev tokfolkliga tidigare i år när låten ”Release me”, (skriven av Erik Althoff), började köras i reklampauserna på tv. Spelningar började bokas in och i mitten av juni kom Oh Laura till nischade SheMusicfestivalen i Malmö.
Ikväll är det dags för allsång på Skansen. Låter det schizo? Det tycker inte sångerskan Frida Öhrn .
Vid sidan om sjunger hon också i countrytrion Cookies’n'Beans. Och för att vara stockholmare har hon hyggligt god koll på städerna i söder.
Jag läste om dig i Expressen idag, i artikeln står det att du “var och dansade bumpa när knät hoppade snett”. Även om knähistorien verkar extremt tråkig så låter bumpa sjukt kul som dans. Vad är det? Hur dansar man? Har det något med Spankrock att göra?
From: Hasse Aro [mailto:hasse.aro@strix.se]
Sent: Wed 4/25/2007 8.21 PM
To: Gustav Svensson
Subject: RE: Efterlyst: Bumpa
Tack för ditt mail, Gustaf.
Reportern fick inte till det helt rätt. Det heter inte “dansa bumpa”, utan bara att “bumpa” vilket kommer från engelskans “bump”. Det var en discostil populär i mitten av sjuttiotalet. Själv lärde jag mig den på Discoteque Barbarella på Mallorca -75. Den går till så att danspartnerna låter höfterna dunsa mot varandra. Detta kan varieras på olika sätt. Själv var jag inte helt oäven på att bumpa.
De senaste veckorna har Dyngan överösts av pressmeddelanden från Panos Emporio. Ni vet, baddräktskungen Panos Papadopoulos företag. Han som tycks vara expert på pr-kupper. Kommer ni ihåg att han utfäste en belöning på 50 000 spänn till den som kunde få fatt på HIV-mannen -98?
Och så har vi hela Panos Ljungskile-grejen. Genom Panos försorg har vi också fått en fin relation till den kvinnliga kroppen. Victoria Silvstedt och Slitz-modeller har alla lånat ut sina behag till de åtråvärda badplaggen.
Nu för tiden ligger han bakom Fröken Sverige version 2.0, som enligt pressmeddelandet har tagit en knivskarp omvändning: baddräktsmomentet är slopat, till förmån för “en tuff jobbrekrytering ledd av rekryteringsproffs från näringslivet där kompetens, utbildning och personlighet premieras”.
Det är flott, och hedervärt, att försöka damma av en så pinsamt gammaldags utseendetävling. Men lite verkningslöst blir det, när vinnaren presenteras idag: Isabel Lestapier Winqvist. En vacker blondin, som vi får veta föga om genom pressutskicket: Hon är 20 år, kommer från Helsingborg och “vann på sin intelligens och personlighet”. Samt att hon andlöst tog emot den pärlbeströdda silverkronan.
Men vem är hon? Vad kan hon? Vad vill hon?
I Panos värld verkar det tyvärr inte tillräckligt relevant för att meddela pressen.
Jag har missat SVT:s Wild Kids sedan starten men ikväll lyckades jag pricka in det - och vilken fullträff! Ungarna ordnade disco och imponerade med djupare förståelse av festfixande än många av Öresunds klubbarrangörer. Rapfantasten Noa berättade till exempel hur en bra dj spelar efter publiken:
Ser man att de håller på och pussas mycket så ska man sätta på någon lugn musik så de kan dansa tryckare. Ser man att de är rastlösa så ska man sätta på väldigt hög bas så att trycket blir så högt att de nästan sprängs. Då börjar de dansa, då tycker de det är kul.
Och här är mina vinnare:
GALANS
Bajsnödigaste: Fibes, Oh Fibes!- Christian med pälsstolan.
Mest innovativa: The Knifes tacktal.
Största rockkliché: Mando Diaos Borlänge-vrål.
Tråkigaste: In Flames.
Ödmjukaste: Esbjörn Svenssons trio. (”Tack till tv4 som valde att direktsända jazznomineringen.”
Största komplex: Snook.
Präktigaste: Ebba Hultkvist.
Mest förutsägbara: Anna Ternheim.
Tokigaste upptåg: Fanns inget.
Bästa på att vara sig själv: Marit Bergman.
Aj, fan också: Att Marit inte vann nåt pris så att hon kunde hålla ett personligt tacktal.
Mest osynkade: Carina Berg och Sanna Bråding.
Bästa liveröst: Darin.
Sämsta dito: Linda Sundblad.
Bästa skämt: “Ni är den suraste publiken i Sverige”. (Anna-Lena Brundin).
Charmigaste: Vanna Rosenberg.
Mesta vad fan gör vi här?: Christian Walz och Dregen.
Mesta reko-typ: Jämo.
Sämsta på att skoja: Herreys.
Mesta jag är smal som ett snöre men verkar inte alls ha kul: Sahara Hotnights-Maria.
Finaste liknelse: Salem Al Fakirs om artister och narrar.